Historia

HISTORIA

Historien börjar den 9 maj 1948. Så här skriver sekreteraren Stig Berg i det första protokollet: ”Vi samlades ett 20 tal medlemmar nere vid båtarna och resonerade om vi kunde få till stånd en klubb, men först måste vi ha en styrelse”. Under de följande 20 åren ska klubben komma att byggas upp. I denna skrift har vi därför valt att främst skildra dessa två första intensiva decennier. I december 1948 bestäms de första medlemsavgifterna. ”Efter segslitna överläggningar” enas man om följande belopp:

Årsavgift passiva medlemmar 5 kr
Årsavgift aktiva medlemmar 10 kr
Inträdesavgift 15 kr

Någon gång på vårvintern byggs så den första bryggan och bara något år senare står mastkranen på plats. Man förstår att klubben helst hade velat ha en pontonbrygga, men eftersom man inte har råd med detta, köper man virke på rot av Stockholm stad och bygger sin egen träbrygga. Den 2 juli kan sekreteraren med en viss stolthet upplysa om att mötet hålls på klubbens brygga.

Vid den här tiden finns inte den nuvarande hamnplanen, utan medlemmarna tvingas balansera på en smal spång för att ta sig ut till bryggan. Någon gång under åren 1956-58 skaffar sig klubben sin första pontonbrygga till ett pris av 70 000 kronor, varav staten bidrar med 90 procent. Under denna tid skapas också hamnplanen genom en utfyllnad.

1949 skriver klubben sina första stadgar och börjar hyra en udde av Lilla Korpmaren. Man får också sin vimpel och sin första ordförandeklubba. Klubban skänks av målarmästare Herrlin och han utlyser en tävling bland medlemmarna där de får gissa träslaget. Ingen klarar dock av att gissa att klubban är snidad av havtorn.

Det är oklart när den första slipen byggs. Redan 1949 har ”Herr Forsgren” en slipvagn för 250 kronor på förslag. Två år senare får dåvarande hamnkaptenen skäll av styrelsen för att slipen ännu inte är klar. Ytterligare något år senare förstörs slipen av en seglare och då startar bygget om på allvar. Dagens slip byggdes 1990 och kostade då 330 000 kronor.

Av de första årens protokoll förstår man att vissa företeelser har en lång tradition. Redan 1949 föreslår klubbens ordförande ”att sprit ej får brukas i sådana mängder att båtuppdragningen blir lidande”. Detta är en av de absolut första ordningsreglerna.

Ett år senare klagar styrelsen över att ”medlemmarna gärna skolkat vid tillfällen då de kallats till arbete”. För att få bukt med detta bestämmer styrelsen att det ska utgå böter och efter en andra varning, uteslutning. Dessutom inför man en timersättningen på 1,25 kr för den som utför arbete åt klubben. Men det framgår också att många medlemmar lägger ner både pengar och tid på att bygga upp klubben. Man skänker byggnadsmaterial, bidrar med eget arbete och hjälps på alla sätt åt att bygga upp klubben.

”Ordförande slutade berättelsen att å klubbens vägnar tacka alla som hjälpt till med något, samt vände sig särskilt till herrar Sune Hermansson som skänkt klubben skottkärra. Bertil Eklund som givit en soffa, matta och fyra stolar till klubbhuset, samt Sven Tvede som ställt sin lastbil med chaufför till klubbens förfogande”.

Protokollen berättar att det förekom en del bråk och intrigermakeri under de första åren. Ofta handlade konflikterna om hur man skulle lösa praktiska problem på bästa sätt. I protokollet från februari 1951 framför Stig Berg en kraftig kritik mot att man hade valt betongstolpar i stället för trästolpar till stängslet runt bryggan. Han får medhåll och sekreteraren skriver:

”Herr Karl Ejnar Karlsson fick ordet och yttrade sig på ett synnerligen oförfinat språk, huruvida styrelsen kände sig som några snobbar, eftersom de icke nöjde sig med ett vanligt stängsel av träpålar.” Denna gång klarar sig styrelsen utan annat än en obehaglig diskussion. Betydligt hetare tongångar blir det på höstmötet ett år senare. Då har ovan nämnde Stig Berg och tre andra medlemmar blivit uteslutna och de dyker nu upp på mötet och kräver att få bli medlemmar igen. De blir efter en stund mer eller mindre utkastade och sedan skriver sekreteraren: ” Vidare utspanns en häftig diskussion, inom parentes sagt rent otrevligt uppträdande, och all saklig diskussion kullkastades av en del obehärskade medlemmar. Denna obalanserade diskussion pågick i 1 ½ timme, utan positivt inslag”…

Till slut får de uteslutna medlemmar närvara på mötet och nästa punkt på dagordningen handlar om klubbholmen Vasholmen, ett köp som har väckt ont blod hos många medlemmar.

Vad denna diskussion handlar om får vi aldrig veta. Sekreteraren har vägrat att slutföra protokollet… En månad senare hålls ett nytt möte där bråket om Vasholmen leder till att styrelsen får gå och de uteslutna medlemmarna tas åter in i klubben.

De gamla protokollsböckerna är dramatisk och underhållande läsning som kanske får dagens klubbmedlemmar att dra på munnen. Samtidigt är det svårt att inte bli imponerad av dessa första medlemmar. De kanske inte alltid var så duktiga på att sköta saker och ting på ett korrekt sätt och de ägnade mycket tid åt meningslösa bråk, men de startade en förening som sjuttio år senare är stabil och välmående.

Klubbhusens historia

Den första klubbstugan var en gammal tvättstuga som låg vid Årsta Brygga. Här huserade klubben det första året, men eftersom huset var i så dåligt skick och skulle kräva kostsamma reparationer, beslöt man sig i stället för att hyra Kvarnstugan.

Kvarnstugan tillhörde Årstagården och huset hade fått sitt namn eftersom det hade tjänstgjort som bostad för kvarnmästaren och hans pigor. Kvarnmästaren skötte Årstagårdens kvarn och även brännsvinsbränneriet som låg vid nuvarande slipplan. Under åren 1949-55 hyrde föreningen stugan.

Huset var nergånget och bestod av tre små lägenheter. Många av rummen hade öppna eldstäder och väggarna var tapetserade med gamla tidningar.

Branden

Natten den 16 maj 1955 står Kvarnstugan i full låga. Allt sker mycket snabbt. Branden har startat på fem olika ställen och snart slickar lågorna girigt i sig den gamla träbyggnaden. Nattvakten har varit ute och tittat till båtarna och upptäcker inte branden förrän hela huset är övertänt. Samma natt får polisen samtal från en kvinna som skrattande berättar att det är hon som har tänt på Kvarnstugan. Kvinnan är sjuksköterska på Långbro mentalsjukhus och gäckar under en tid polisen med sina pyromandåd i Årsta. Hon hinner även bränna ner ett svinhus, ett magasin och ett timmerhus som tillhör konstnären Siri Derkert. Derkert är nära att omkomma i branden, men klarar sig med nöd och näppe. När sjuksköterskan slutligen försöker tända på Årstabergs Gård, åker hon fast.

Hela klubbstugan brinner ned och med den ett antal motorer, presenningar, verktyg och två båtar som har stått utanför stugan. Enligt protokollen innehöll stugan ett värde på 32 000 kronor. En kanske något väl tilltagen summa pengar…

Några år senare är det nära att även redskapsboden, som efter Kvarnstugan fick tjänstgöra som klubbhus, går upp i rök. Nattvakten har blivit trött och gått och lagt sig för att sova. Hans filt har fallit ner i den elektriska kaminen och när några andra medlemmar öppnar dörren, möts de av tjock rök. De släcker branden och släpar ut den till synes medvetslösa nattvakten. Men när de skulle börja med upplivningsförsöken visar det sig att nattvakten inte har fått nog av rök. Han reser sig, går ut på bryggan, river ett blad ur psalmboken (ett billigare alternativ till dåtidens dyra cigarettpapper) och rullar morgonens första cigarett.

Lottbåtar var ett vanligt sätt att för båtklubbarna att finansiera sin verksamhet och är något som förekommer på sina håll än idag. ÅDBK köpte sina båtar från ett varv, ofta var det en sju meter lång snipa. Dessa lotterier kunde ge så mycket som 10 – 11 000 kronor i nettovinst. 1958 slutade föreningen med denna verksamhet. Lotteriskatten hade höjts och man ansåg det inte längre som lönsamt.

Det nuvarande klubbhuset

Efter att ha huserat i den lilla redskapsboden under drygt tio år bestämde man sig så för att bygga den nuvarande klubbstugan. Detta var en stor satsning. Föreningen hade brist på pengar och ett nytt klubbhus skulle innebära en extra betalning från medlemmarna på 175 kronor, vilket motsvarar ungefär 2 000 kronor i dagens penningvärde. Det var slöseri med pengar ansåg en del medlemmar inom klubben. När föreningen under vårmötet 1962 beslutade att bygga det nuvarande klubbhuset, reste sig tio medlemmar i protest och lämnade klubben för gott. Ivar Logren, som då var ordförande, fick ta emot arga telefonsamtal på nätterna under en längre tid.

Byggandet av klubbhuset blev en segsliten historia. Träd skulle avverkas och hamnplanen förberedas. När man sökte byggnadslov visade det sig att huset inte fick byggas på fast grund, utan skulle stå på plintar, vilket ytterligare försenade arbetet. När sedan den inhyrda byggfirman monterade upp detta Åsheda-hus på plats, gick det lite väl fort. Innertaket blev inte riktigt tätt utan fick läggas om. Sex år efter beslutet att bygga huset förstår man av protokollen att klubben fortfarande försöker få snickare och leverantör av huset att sköta sina åtaganden.

Men till sist stod det där, det klubbhus om vi idag tar för självklart, något som det inte var för den tidens medlemmar.

Klubbholmen

Härsö var nära att bli föreningens första klubbholme, men eftersom man skulle få dela ön med en annan klubb, bestämde man sig 1949 för Lilla Korpmaren.

Till en början hyr föreningen udden på Lilla Korpmaren. Tre år senare, 1952, får man plötsligt för sig att hastigt och lustigt köpa Vasholmen, i närheten av Vaxholm. Föreningen kallar till extra möte och kallelsen har gått ut så sent att endast ett fåtal medlemmar är närvarande. De närvarande bestämmer sig ändå för att föreningen ska köpa Vasholmen för 28 500 kronor, en mycket stor summa pengar på denna tid. Handpenningen baserades på lån från klubbmedlemmarna.

På Vasholmen fanns ett stort hus med nio rum och tre kök, samt en mindre stuga och en 15 meter lång brygga. Äldre medlemmar kan berätta att det stora huset var vackert och innehöll ett stort vitt rum som kallades vita salongen. De båda husen fick hyras av medlemmarna.

Men turerna kring Vasholmen är grumliga och irritationen bland medlemmarna ligger och gror. Exakt vad kritiken rör sig om får vi aldrig veta men bara en månad efter köpet tvingas styrelsen avgå.

Vasholmen fortsätter att var en källa till förtret. En medlem mer eller mindre bosätter sig i det stora huset och stämningen blir otrevlig. Det förekommer också sabotage och polisanmälningar. Så bestämmer man sig i november 1955 för att sälja holmen. Återigen går allt hastigt och återigen rör det sig om ett extramöte. En av medlemmarna köper holmen för 25 000 kronor. Ett klipp för honom men en förlust för föreningen.

Klubben bestämmer sig i stället för att satsa på Korpmaren. En delegation bestående av Ivar Logren, Knut Grankvist och Langborg beger sig till öns ägare Magnus af Petersén i Erstavik. Det börjar illa. Langborg och af Petersén är arbetskamrater på Länsstyrelsen och är oense om en fråga som rör jobbet. Skällandet är i full gång och Logren och Grankvist tror att loppet är kört. Men när de båda herrarna skällt färdigt, bjuder Magnus af Petersén på kaffe och konjak och skriver utan att blinka på ett tioårigt hyreskontrakt.